“Hjälp mig att göra det själv”

Barnen är de som skapar framtiden. Vi vuxna ska agera deras förebilder. Hur vuxenvärlden bemöter barnen av idag kommer att påverka dem resten av livet. Alla barn följer en allmänmänsklig utvecklingsplan både när det gäller den fysiska och den psykiska utvecklingen. Utvecklingen sker i en bestämd ordning. Montessoripedagogiken grundar sig på barnläkaren Maria Montessoris egna studier, iakttagelser och på den erfarenhetsbaserade forskning hon bedrev under hela sitt liv både i nationella och internationella sammanhang.

Det Maria Montessori uppmärksammade var barns fysiska och psykiska utveckling i olika stadier resp. åldrar genom att hon observerade barn, vad de var intresserade av, vad som motiverade dem och hur de löste olika problem. Hon utformade en fysisk lärmiljö där barnen – inom bestämda ramar – själva kunde söka, upptäcka och göra egna nya erfarenheter. Montessoripedagogiken är just känd för detta ”frihetsbegrepp”. Det handlar om en strukturerad frihet där barnen får så mycket frihet som de klarar av. En del barn behöver fastare ramar i början och för att friheten skall kunna utvidgas krävs att barnen lär sig att utveckla ett mått av självdisciplin och respekt för frihetens gränser.

Läraren är en länk mellan barnet och de material som barnet/eleven arbetar med. Lärarens uppgift är att väcka barnens intresse för alla olika ämnen, att vara lågan som tänder gnistan hos barnet. Materialen presenteras vanligtvis individuellt, men även för olika stora grupper av barn. Läraren ger inspiration och stöd. Under sina många resor runtom i världen fastställde Montessori att barn genomgår samma utvecklingsfaser och har samma behov oavsett var i världen och oavsett under vilken tid de lever. Detta gäller alltså oavsett social bakgrund och kulturella skillnader.

Människan har en stark livskraft och en vilja att växa och att bygga upp sig själv till vuxen. Detta kallade Montessori för Horme (grek. drift) och är något grundläggande för hela montessoripedagogiken. Maria Montessori jämförde barnet med en kameralins som tar in allt utan värdering emedan den vuxne kan jämföras med en konstnär, som återger det han vill och sedan lägger in sin personlighet i sin målning. Barnet registrerar således alla intryck emedan den vuxne i högre grad sållar sin.

Montessori delade barnets utvecklingsfaser i fyra så kallade sensitiva perioder. Läs mer om dessa här. Under de olika utvecklingsstadierna är barnen extra känsliga i vissa specifika avseenden. En sensitiv period varar några år och under den tiden kan barnen med rätt stimulans från omvärlden förvärva en viss egenskap och förmåga. När den ena sensitiva perioden är slut försvinner den ökade känsligheten att ta till sig just det som är speciellt för den perioden. När det gäller tex synens och talets utveckling som är kopplade till hörseln, kan det finnas en risk för att dessa sinnen inte utvecklas om de inte stimuleras under de specifika sensitiva perioderna. Detta visar även nobelpristagarna Torsten Wiesels och David Hubels forskning. Det är viktigt att barnen stimuleras på ett adekvat sätt under deras olika sensitiva perioder. Det är också viktigt att barnen får möjlighet att repetera sina nya färdigheter. Att repetera och öva är ett inre behov. Repetition sker med stort intresse och koncentration. Vuxenvärlden ska därför heller inte avbryta aktiviteter i onödan eller hjälpa till när det inte behövs.

“It is surprising to notice that even from the earliest age, man finds the greatest satisfaction in feeling independent. The exalting feeling of being sufficient to oneself comes as a revelation.”

– Maria Montessori 1870-1952